artepa

Vi var på middag hos Matte och Sofia och fick äntligen se deras "nya" lägenhet. Den var verkligen jättefin!

Johan, Ulrika, Helena och Peter var också där och alltid när vi ses så blir det...jättekul och sent:) Vi hade barnvakt till Joanna och Victor och kände oss nästan barnfria med bara Lucas att ta hand om:)
Självklar så stannade vi längst av alla, men va fan, man får ju passa på:)



Mattias killar var hemma också och Simot var så gullig med Lucas:)


Ullis och Helena fokuserar på maten. Eller Ullis fokar på sin mat och det gör.. Helena också:)


Johan och Mattias


Helena och Peter är så söta:)

..Men min gudson Prins Hugo är sötast:)

Jag, Johan och Mattias


Ullagulla och jag.. Love is in the air:)


Matte och vackra Sofia:)


Sofia och jag tog över dj:andet!


Ingen fest utan lite gitarr:)


Ungefär här började jag känna att det kanske var dags att tänka på refrängen:) Både Stefan och Lucas satt och sov och klockan var typ 03,30:)


Tack snälla alla ni för en supertrevlig kväll:)

..

I natt vaknade Lucas strax efter 01,00 och efter det kunde han inte riktigt komma till ro. Han låg och spände sin lilla kropp och pustande och stånkade och lät som om han hade råkat svälja en basketboll eller nått annat obekvämt.. Stackars liten.

Jag har sprungit upp och ner och bytt blöjor och kört magmassage och gullat och sjungit om vartannat, men han kunde ju inte komma till ro. Han låg ju inte och skrek, men han "knarrar" liksom så det går inte att sova ändå och dessutom ligger han och sparkar med sina små söta fötter på min mage.

Vid 02,30 somnade han äntligen om i min famn och vad händer då? Jo sovrumsdörren slås upp och där står Joanna och säger att hon inte kan sova. Eftersom hon halvt om halvt gick i sömnen så var hon inte direkt tystlåten när hon slängde sig i sängen och vips så hade jag en vaken bebis i sängen igen. Som nu var glad. Även fast det är gulligt så vill jag inte se två jättepigga och nyfikna ögon som tittar på mig i dunklet vid 02,30-tiden:)

Så jag började om projektet att få bebis att sova. Det gick inte bra, Lucas hade sjukt svårt att komma till ro, och hans lilla bebismage bråkade med honom. Jag var vaken en stund varje timme fram tills kl 09,00 när vi gick upp så idag är jag skapligt trött men nu är det jag som inte kan komma till ro, jag har svårt för att sova på dagarna!

Stefan har iaf tagit med sig både Victor och Lucas till parken så jag passar på att njuta av lugnet och tystnaden, jag ska nog försöka vila en halvtimme iaf annars kommer jag vara slut i eftermiddag, sov nämligen bara 2,5 timme igår natt också- det håller inte.

Joanna är sista dagen på sitt kolla och hon var riktigt sentimental i morse gumman lilla...

Vi hörs sen!

När vi kom hem från BB så firade hela familjen att Lucas har kommit till oss:)

Alla fick beställa vad dom ville ha, vissas önskemål var väldigt enkla och andra var totalt givna;)
Ungarna ville ha pannkakor och jag ville ha Parma, Salami, Brie, Halloumi, Oliver och Melon. Vi skålade såklart i lite skumpa och champis:)



Sen måste jag ju bara bjuda på den här bilden;) Så klockren- så kommer mitt liv som trebarnsmamma att bli, jag hinner ju inte ens se till att ta på mig kläderna ordentligt. Varsågoda- tit flash!;)


Skyl dig kvinna!;)

Jaaaaaa, det är faktiskt sant, han har kommit nu:)



På torsdagkvällen låg jag och kollade på Sex and the city. Jag släckte vid 00,00 och somnade direkt.
Kl 00,34 vaknade jag av en värk och jag reagerade direkt på att den gjorde så ont och att den kom mitt i sömnen och inte efter att jag varit på toa eller rört mig eller så.

Värkarna fortsatte att komma under natten men utan regelbundenhet. Jag kunde inte sova alls. Bebisen var jättevild och sparkade runt och hade sig. Ibland tog det 10 minuter mellan två värkar, ibland 7 minuter och sen blötsligt 40 minuter. Dom gjorde verkligen jätteont men eftersom de inte var regelbundna så kändes det inte som det var dags att åka in.

Vid 05,30 så gjorde det riktigt ont och de kom lite oftare så jag gick in i duschen och Stefan ringde in till BB Stockholm. Nu kände jag ändå att det var dags fast att man inte vet hur länge det kommer att dröja. Det skumma var att värkarna gjorde mycket ondare än vad jag mindes och jag sa tom till Stefan att jag måste ha blivit mycket mer smärtkänslig sedan sist. Jag kände inte igen smärtan,

På BB Stockholm tyckte dom att jag skulle packa ihop och åka in direkt iom att min förra förlossning gick så fort.
Vi ringde mamma som tog med sig moster Matilda och kom över för att passa barnen. Vi bor ju grannar så de var här på bara ca 10 minuter.

Kl. 06,00 kom vi fram till BB Stockholm och togs emot av den underbara personalen. Jag förklarade för dem att värkarna inte varit speciellt regelbundna eller många, men i gengäld väldigt smärtsamma. Jag var rädd att jag inte skulle ha öppnat mig så mkt eftersom att värkarna inte varit så många och att vi därför skulle få åka hem.

Undersökningen visade dock att jag var öppen 5 cm och CTG-kurvan visade att värkarna hade kraft så det var ingen tvekan sa barnmorskan-bebisen skulla komma nu.

Barnmorskan förvarnade mig om att hon trodde att det skulle gå riktigt fort och att vi skulle vara beredda på det.

Bebisen sparkade på och tumlade runt i magen och det gjorde så sjukt ont. Jag fattade inte att han kunde röra sig så mkt i det trånga utrymmet!

Jag tog min tillflykt till duschen och värmen funkade bra som smärtlindring. Barnmorsakn Maud kom in då och då och frågade om jag inte ville ha lustgas men jag kände att det kunde vara bra att spara den till senare. Nu började värkarna komma oftare men det konstiga var att mellan värkarna så hade jag en stark molande och ihållande smärta långt ner i magen och det var nästan det värsta.

Kl 07,50 sa barnmorskan att hon tyckte att vi skulle ta hål på vattenhinnorna för att hjälpa bebisen på traven och det tyckte jag också. Men jag vet ju att det brukar dra igång på riktigt när vattnet går så jag bad henne att plocka fram lustgasen nu.

Jag satte igång att andas gas och hon plockade fram långa nålen. Nattnet sprutade ut och jag _skrek_ för nu kunde vi börja snacka värkar...

Min starka bebis fortsatte snurra runt och böka runt och varje rörelse från honom gjorde att det kändes som om kroppen skulle gå av. Det gjorde ont precis hela tiden och jag trodde att det var värkarna som gick i varandra, men barnmorskan förklarade att det ena var värkar men att det andra av ngn anledning var bebisens rörelse. Nu hade jag panik, jag hade inte haft så HÄR ont nån av mina tidigare förlossningar. Jag kände inte igen smärtan alls och jag fick ingen vila alls mellan värkarna. Jag var riktigt rädd!

Jag skrek på Stefan att vi måste sticka däriifrån och att han måste rädda mig och att han måste fråga dom om jag skulle dö och andra absurda tankar...Jag skrek att dom måste snitta mig.

Vid 09,30 sa barnmorskan att det visserligen var sent skede i förlossnignen men att jag kanske skulle ta epidural ändå för att kroppen måste få vila mellan värkarna, men jag vägrade. Då föreslog hon att jag skulle ta sterila kvaddlar som hon trodde skulle hjälpa mig.
"STERILA KVADDLAR???? ÄR DU GALEN ELLER"? tänkte jag.. Allt jag hört om Sterila kvaddlar är att det gör sjukt ont att lägga dem, så ont så man typ inte klarar av det.. Sterila kvaddlar innebär att man sprutar in kokhet steriliserat vatten innanför huden. Man får då en smärtchock som gör att den andra smärtan avleds.

Jag vägrade. Men hon tjatade på mig och till slut hade jag ju så ont så jag tänkte att det kan ju bara inte bli värre, nu skiter jag i vad som händer faktiskt.

Hon la kvaddlarna och jag.... kände faktiskt kappt att hon gjorde det. Efteråt sa barnmorskan att det var då hon förstod hur riktigt jävla överont jag måste ha eftersom jag knappt verkade reagera på kvaddlarna- andra brukar bli hysteriska.. Fast jag var ju liksom redan hysterisk;) Det kunde inte bli värre.

Effekten var bra! Riktigt bra! Den tog inte bort värkarna, men smärtan däremellan avtog och jag kunde få nån minuts avslappning mellan värkarna. Visserligen gjorde det forofrande ont mellan värkarna men inte så jag trodde att jag skulle dö längre.

Nu när jag kunde slappna av lite så kom krystvärkarna igång och det var så sjukt överjävligt. Det fanns ingen ställning som kändes okej, och att stå på knä, eller använda förlossningspallen som jag gjorde sist, var inte att tänka på. Jag trodde att hela jag skulle gå sönder.

Till slut så kom vi fram till att det bästa var att halvsitta i sängen.
Kl 10,05 var det dags att börja krysta på riktigt och fast det gjorde ondare än något jag någonsin varit med om så var det ändå så skönt att jag visste precis hur man ska göra. Jag använde övre magmusklerna och verklgien tryckte ner bebisen. Jag försökte att inte skrika alls för att låta all kraft stanna inne i kroppen. Barnmorskan hjälpte mig så jag inte skulle spricka, hon sa till mig när jag skulle trycka på lite till och när jag skulle slappna av och bara andas med öppen mun och inte trycka alls. Det funkade så bra och hon sa att jag verkligen hade talang för krystning:)

10,23 känner jag att han kommer och det gör han med besked. Han skriker innan han ens är helt ute och jag fylls av häpenhet över hur starka hans små lungor redan är!

Jag får upp honom på bröstet och han är alldeles alldeles varm och underbar. Plötsligt blir jag orolig "vad vit han är!!" utbrister jag. "Nej, det är bara du som är så brun" svarar barnmorskan:)

Han får utmärkta apgar-poäng, redan vid första testet har han 10 10 10 vilket är ovanligt, bebisar brukar alltid få nedslag på åtminstone hudfärgen.

Det var ingen liten bebis jag födde heller, han vägde 4165 g (lite mindre än ultraljudet sa) och var 55 sm lång!!! Huvudet var 37 cm, precis som Victor.

Nu fick vi också förklaringen till att det hade gjort så himla ont, han föddes i Vidöppet läge med ansiktsbjudning. AAAJJJJ!
Det innebär i korthet att han kommer med bredaste sidan först, måste snurra mer och att det blir lite fördröjt och mycket mer smärtsamt. Iom att huvudet redan var stort så kan ni ju tänka er..Barnmorskan sa att det var det som gjort att jag inte kännt igen värkarna som gjort så mkt ondare än mina tidigare förlossnignar och att det ändå hade tagit längre tid än vad hon väntat sig.

Men hon sa att det var bra att han var stor och hade kunnat hjälpa till så bra, annars kunde det ha blivit värre. När man föds i sådant här läge så blir det oftare akut snitt under förlossningen.

Dessutom hade jag krystat ut honom jättebra sa hon eftersom krystningsskedet ofta tar längre tid vid sådana förlossnignar.

Hon tyckte jag var grymt smärttålig som klarat mig så bra genom denna form av förlossning utan knappt nån bedövning. Jag var stolt:)

Jag förlorade 2 dl blod vilket inte är så mkt i sammanhanget och jag sprack ingenting!!! Ja det blev en liten reva som hon sydde med ett litet stygn mest för sakens skull, men inget annat. Det var lite roligt, för hon hade ingen bedövningsspray tillgänglig så hon undrade om jag ville ha en bedövningsspruta innan hon sydde eller om hon skulle sy utan bedövning och jag tänkte "va tusan, har jag haft så ont så är det väl inga problem att sy ett litet stygn.." så hon fick sy utan bedövning- och det kändes inte ens, snacka om att vara smärtbedövad:)

Utan tvekan så var detta smärtmässigt den jobbigaste och tuffaste förlossningen som jag varit med om, men upplevelsemässigt så är det inte mycket som slår en förlossning, det är så sjukt mäktigt!!! Jag är över att jag har fått föda tre härliga barn!

Lillebror åt efter bara två minuter och det har han fortsatt med. Han verkar ha bra teknik så jag tror att amningen ska funka bra. Jag hade grymma eftervärkar men de börjar avta nu.

Vi stannade nästan ett dygn på BB Stockholm och det var jätteskönt att få vara där i lugn och ro utan att tänka på att städa och laga mat och allt sånt som man måste göra hemma:)

Vår första natt med lillebror var jättemysig, jag kunde inte sova utan låg bara och tittade på min lilla minikille:)

Jag fick ett jättefint smycke från Efva Attling av Stefan. Smycket hade tre slags droppar  som ska symbolisera mina tre barn som jag fött, det var fint:)

Nu är detta klart och nu går vi vidare med vår nya lilla familj.

Kram Petra

Bättre sent än aldrig, men här kommer berättelsen om när Victor föddes:

När Victor föddes!

 

Lillebror skulle komma till oss den 27 januari men det var tur att han valde att vänta ett par dagar för just den 27 januari så hittade vi den första vattkoppan på Joanna. Det var ju ingen dröm precis! Nog för att vi har hört att små bebisar är skyddade av amningen, men vi hade ingen lust att behöva lämna bort Joanna till barnvakt om det skulle sätta igång när hon var som sämstL

 

Men lillebror lydde snällt och väntade i säkert förvar i magen tills de värsta sviterna av vattkopporna lagt sigJ Efter ett par dagar började vi dock känna oss stressade, jag ville inte gå över tiden för många dagar eftersom jag då var rädd att missa min plats på BB Sthlm.

 

Jag var nervös, eller snarare livrädd, inför förlossningen. Storasyster Joannas förlossning var nämligen väldigt jobbig, framförallt psykiskt då vi inte fick någon förlossningsplats först och förlossningen var väldigt långdragen och jag hade riktig dödsångest.

 

Den 4 februari började som vilken dag som helst. Jag hade inga som helst känningar om att ngt skulle vara på g just idag. Framåt eftermiddagen så började jag känna mig lite orolig över att ngt skulle vara fel, jag tyckte att jag inte kände så många sparkar som vanligt. Jag ringde BB Sthlm och en snäll tjej sa åt oss att komma in direkt bara för att vi skulle få känna oss lugnare. Sagt och gjort, min syster Matilda och hennes kompis Emilia kom och passade Joanna och vi åkte in vid 18:00. De visade in oss i ett rum och de tog en ctg-kurva och kollade hjärtljuden. De gjorde även ett ul för säkerhets skull och allt såg jättebra ut! De sa att eftersom jag inte hade värkar skulle jag åka hem och vila och så kanske vi skulle ses nästa vecka.

 

Jag kände mig lugnare nu och vi åkte hemåt. Vi stannade vid affären på Åsen och jag handlade en fiskgratäng och vi köpte chips. När vi kom hem så skjutsade Stefan hem Matilda och Emilia till Emilia, för de skulle gå ut. Matilda frågade flera ggr om det verkligen var ok att hon gick ut eller om jag ville att hon skulle vara hemma om det satte igång. Jag svarade att det inte var ngn risk att det skulle sätta igång just då..

Kl var då ca 20:00.

 

Kl 20.30 gick plötsligt slemproppen! Det var lite blod i den. Jag ropade på Joanna som blev jätteglad och hoppade runt. Hon sprang efter telefonen för att ringa Stefan och säga till att det blöddeJ

Jag kände mig pirrig och nervös samtidigt som jag visste att det ju kan dröja lång tid även efter att slemproppen gått.. Fast ändå, jag var ju redan 8 dagar över tiden..

Jag ringde förlossningen och frågade om man kunde bada trots att det hade blödit lite, och det kunde man.

Innan Joanna gick och la sig så förberedde jag henne på att det _kunde_ vara dags så att hon inte skulle bli orolig om vi inte var hemma. Inte för att jag hade några andra känningar än slemproppen, men ändå..

 

Vid 23-tiden gick jag och la mig bredvid Joanna. Jag låg och vred och vände på mig men kunde inte somna. Vid 23:30 gick jag upp igen och gick ut till Stefan och sa att jag kände mig konstig i kroppen. Gör det ont eller? Frågade han, men det gjorde det ju inte. Jag satte mig vid datorn för att surfa bort lite tid och tankar. Fast efter ett tag kände jag ändå att jag borde gå och sova, jag kände mig stressad av att inte hinna sova något!

 

Kl. 23:45 reser jag mig upp, och DÅ, POFF, precis som man hört så känns det som om någon sticker hål på en ballong i magen och vattnet fullkomligt forsar ur mig! Jag ropar på Stefan som kommer in. Vattnet har gått, säger jag. Åh Shit, svarar hanJ

Vattnet är alldeles genomskinligt.

 

Jag går in i duschen och Stefan ringer förlossningen. De säger att om inte värkarbetet kommit igång under natten ska vi komma in kl 08.00 nästa morgon. Så fort jag kommer in i duschen så drar värkarna dock igång. Kl 00.00 är de regelbundna. Stefan ropar med luren i handen och ber mig ta tid på värkarna. När det är 5 minuter mellan värkarna är det dags att åka in när man är omföderska.

Vi upptäcker att det bara är ca 2 minuter emellan. Det gör ont, men inte mer än att jag andas lugnt igenom dem. Med min första förlossning i bagaget så tror jag att det är lååååångt kvarJ

 

Stefan ringer mamma och ber henne förbereda sig på att det är dags att komma och passa Joanna. Mamma insisterar på att komma på en gång.

 

När mamma kommer så blir hon stressad av mina värkar och tycker att vi ska åka på en gång, hon tycker det ser ut som jag har väldigt mkt värkar och oroar sig för att vi ska föda på vägen. Jag skrattar åt henne men menar på att det här kommer ta lång tid. Jag är övertygad! Fast visserligen så börjar det göra rejält ont.. men nej, det är långt kvar intalar jag mig!

 

Kl 01:00 kommer vi in på BB Sthlm. Jag ber om ursäkt över att vi är där så tidigt i värkarbetet och skyller på att mamma var så nervös. Jag känner mig fånig och är övertygad om att bli hemskickad. Jag har många värkar men jag tycker inte att det gör så ont som det gjorde sist!

 

Barnmorskan Anki tystar mig skrattande och säger att jag ska låta dom bedöma det. Ctg-kurvan visar att värkarbetet är i full gång. Jag får sätta mig i gynstolen och undersökningen visar att jag är öppen 4 cm. 4 CM!! Då börjar jag gråtaJ Det var som om alla spärrar släppte och jag fattar att det faktiskt är dagsJ

 

Ganska snabbt börjar det göra rejält ont och vi flyttar in i badrummet så att jag får använda duschen som smärtlindring. BM Anki och Usk Susanne sitter med i badrummet och vi har trevligt och faktiskt ganska kulJ Vi skämtar och skrattar! Efter ett tag tycker BM att jag verkar ha riktigt ont. Hon vill göra en till undersökning för att se hur mkt jag öppnat mig nu. Undersökningen görs 45 minuter efter den första undersökningen och jag har nu öppnat mig 8 cm!!!!! Inte så konstigt att jag har haft så ont! Allt är nästan gjort nu alltså, och det helt utan bedövning! Shit vad jag är bra!! Vi går tillbaka in i badrummet och jag parkerar mig i duschen igen. Hag vill inte sitta på pallen, nu gör det så ont att jag bara vill stå tryckt mot väggen, ungefär som om man skulle kunna smälta in i den och försvinnaJ

 

Nu är det bara att vänta. De sista två centimetrarna är jobbiga och mer än en gång känner jag att jag vill därifrån. Jag skriker och skäller på Anki stackarn och hotar med att sticka därifrån om dom inte får det att sluta göra ontJ Anki som säger till mig att skärpa till mig och fokusera på det jag ska göra. Hon säger att jag kanske borde ha tänkt på att det skulle göra ont redan innan, att det är lite försent att ångra sig nu.. Hon är kanonbra och precis vad jag behöver just då, någon som hjälper mig att ta bort fokus från MIG och får mig att fokusera på det som är VIKTIGT!

BM Anki gör ytterligare en inre undersökning för att se om hon kan snabba på det. Hon bestämmer sig för att ta hål på en kraftigt buktande hinna. Kl är nu enligt journalen 03:12

 

Vattnet forsar nu ut för andra gången under kvällen. Att det kan finnas så mycket vatten?

Det gör ont när hon tar hål på hinnan, men samtidigt så är det en häftig känsla, för i samband med att hinnan tas så känner jag att trycket ökar och att bebisen pressas ner. Ändå fattar jag inte att det faktiskt är dags nu. Jag oroar mig för att inte hinna klart innan BM Anki och USK Susanne ska gå hem, jag vill inte byta team.

Jag känner det välbekanta trycket, det som känns som att man ska spricka totalt. Jag får panik och skriker rakt ut. Det gör så sjukt ont och jag tänker att jag aldrig har varit med om en sån smärta förut. Fast det har jag ju, närmare bestämt en eftermiddag i april 2001 och då svor jag ju på att aldrig göra om det igen, och här ligger jag nu..hmm:/

Eller snarare sitter, för nu har jag hamnat på förlossningspallen. Stefan står bakom och agerar ryggstöd!

 

I journalen kan man läsa följande:

Kl 03:12- Intensivt värkarbete. Kraftigt biktande hinnblåsa palperas. Rikligt med klart fostervatten rinner.

Kl 03:15-?patient börjar krysta oforcerat sittande på pallen?

 

Nu går det fort! Jag sitter på pallen och krystvärkarna avlöser varandra, och precis som under Joannas förlossning så funkar det bra och jag upplever att jag äntligen kan påverka det som händer! Krafter som jag inte trodde att jag besatt kommer fram och jag skriker rakt ut.

 

03:34- underbar liten bebis med massor av svart hår tittar ut!! En liten pojke som är helt perfektJ Jag sträcker ut armarna mot min fina bebis och vill bara få honom i famnen fort, fort!! Anki hjälper mig upp i sängen och jag får min nya kärlek i mina armar. Han är så liten så liten och man kan inte annat än att älska honom mer än man trodde att det någonsin var möjligt! Han skriker och skriker och jag provar att lägga honom vid bröstet. Han suger sig fast direkt som om han aldrig skulle ha gjort något annat. Han vet precis hur man ska göra. Han har mörkt blå ögon och är den finaste pojke jag någonsin sett.

 

Min känsla är att det här kan jag göra om när som helst, det har varit så fantastiskt! Och vilken revansch från min förra förlossning då jag var i chocktillstånd långt efteråt..

 

Sammanlagt tog äventyret 3 timmar och 49 minuter, och det är ju godkäntJ

Jag älskar att föda barn och jag ser fram emot att göra det igen! Klart att det gör ont, men det är så SJUKT HÄFTIGT!!!!!!

Victor vägde 4140 g och var 52 cm lång. Huvudmått 37 cm.

Stort tack till BB Stockholm som på alla sätt hjälpte oss att få en sådan fantastisk förlossning!

Vill ni läsa om Joannas förlossning så gå bak i arkivet till Januari 2006       

Hittade min gamla förlossningsberättelse från när Joanna föddes. Lägger ut den här. Det ska bli spännande att se vad som blir annorlunda den här förlossningen jämfört med förra gången då jag ju var förstföderska!

Here goes: