Förlossningsberättelse från Joannas förlossning!
Hittade min gamla förlossningsberättelse från när Joanna föddes. Lägger ut den här. Det ska bli spännande att se vad som blir annorlunda den här förlossningen jämfört med förra gången då jag ju var förstföderska!
Here goes:
När vi satte oss i bilen för att åka hem så fick jag en värk som var starkare än förvärkarna tidigare hade varit, men efter den så kom det inga fler. När vi kom hem så fick jag världens energi och satte igång att storstäda, tänkte att NU ska ungen ut! Jag låg på alla fyra och dammsög och skurade golv. När jag var klar var jag jättetrött och lite irriterad för inte en enda värk hade mitt städande åstadkommit.
På kvällen så åt vi kassler och sen lite glass och bär. Vi gick och la oss på sängen och kollade på efterlyst. Då- kl 21:37 så kom en värk. Inte speciellt stark, den kändes som de vanliga förvärkarna, så jag tänkte inte så mycket på det. Men ändå så kanske jag kände att det var något på G eftersom jag klockade värken? Efter en kvart så kom nästa värk. Sedan höll det på så i ett par timmar.
Varken jag eller Stefan vågade nog tro att det verkligen var dags. Stefan gick och la sig för att sova, men jag kunde inte slappna av. Kände någonstans att NU händer det, nu ska jag få träffa mitt barn!
Jag gick upp och satte mig vid datorn och så ringde jag pappa. Vid 00.00 ca så var det cirka mellan värkarna så jag ringde förlossningen på Huddinge. De sa att jag skulle återkomma om en timme. Plötsligt fick jag för mig att jag inte hade känt några sparkar på länge så jag ringde igen och de sa att vi kunde komma in och kolla det för säkerhets skull. Då var klockan ca 01:00.
Jag gick på toaletten och då hade den berömda slemproppen gått. Jag som undrat om man skulle känna igen den.. jag kan ju säga att det var ingen tvekan om att det var just slemproppenJ
På vägen in till Huddinge sjukhus så satte värkarna igång på allvar. Det gjorde riktigt ont men jag kunde hantera dem med hjälp av TENS-apparaten. Det var fruktansvärt svårt att sitta fastspänd i bilen under värkarna.
När vi kom in till HS så fick vi komma in i ett rum. Där la de en CTG-kurva för att kolla att bebisen mådde bra. Det gjorde den så jag hade alltså oroat mig i onödan. Läkaren sa ?det var kul att få se en så här pigg bebis, det tycker vi om?. Det var ord som lugnade en orolig blivande mor..
Sedan började värkarna göra rejält ont! De gjorde en undersökning som visade att jag var öppen två centimeter. Inte mer!! Ja, ja.. Då kom de in och sa att det tyvärr inte fanns någon plats ledig på HS eller i övriga Stockholm heller för den delen. Vi fick välja på Eskilstuna, Västerås eller Uppsala. Jag blev jätteledsen och började gråta. Dels kändes det så otryggt att behöva lämna HS, och dels så hade jag så ont nu att jag inte förstod hur jag skulle kunna sitta i en bil så långt. Vi skulle få ambulans sa de. Till slut valde vi Uppsala.
Precis som vi skulle gå in i ambulansen så kom doktorn springande och meddelade att en plats just hade blivit ledig och att de bara skulle städa ur rummet så kunde vi få det. Guuuuuuud vad lättade vi blev! Vi fick vänta i ett par timmar i korridoren och nu hade jag kraftiga värkar. Jag ville bara smälta in i väggen och försvinna. Det gjorde så ont och jag fick ingen smärtlindring där i korridoren.
Efter ett par timmar blev jag erbjuden att duscha och det var superskönt. Duschstrålarna var sköna under värkarna! Jag fick även lavemang nu.
Here goes:
"Förlossningsberättelse Joanna
Efter att ha gått över tiden 11 dagar satte så äntligen värkarna igång! Jag hade mått riktigt dåligt den sista tiden och började bli mer eller mindre säker på att det inte skulle bli någon bebis? På förmiddagen den 19:e så hämtade min man Stefan mig och vi åkte till Långholmens värdshus och åt lunch. Det var jätteskönt att komma hemifrån och vi hade mysigt. När vi skulle gå därifrån så kände jag ett jättetryck mellan benen och tänkte att nu händer det något!
När vi satte oss i bilen för att åka hem så fick jag en värk som var starkare än förvärkarna tidigare hade varit, men efter den så kom det inga fler. När vi kom hem så fick jag världens energi och satte igång att storstäda, tänkte att NU ska ungen ut! Jag låg på alla fyra och dammsög och skurade golv. När jag var klar var jag jättetrött och lite irriterad för inte en enda värk hade mitt städande åstadkommit.
På kvällen så åt vi kassler och sen lite glass och bär. Vi gick och la oss på sängen och kollade på efterlyst. Då- kl 21:37 så kom en värk. Inte speciellt stark, den kändes som de vanliga förvärkarna, så jag tänkte inte så mycket på det. Men ändå så kanske jag kände att det var något på G eftersom jag klockade värken? Efter en kvart så kom nästa värk. Sedan höll det på så i ett par timmar.
Varken jag eller Stefan vågade nog tro att det verkligen var dags. Stefan gick och la sig för att sova, men jag kunde inte slappna av. Kände någonstans att NU händer det, nu ska jag få träffa mitt barn!
Jag gick upp och satte mig vid datorn och så ringde jag pappa. Vid 00.00 ca så var det cirka mellan värkarna så jag ringde förlossningen på Huddinge. De sa att jag skulle återkomma om en timme. Plötsligt fick jag för mig att jag inte hade känt några sparkar på länge så jag ringde igen och de sa att vi kunde komma in och kolla det för säkerhets skull. Då var klockan ca 01:00.
Jag gick på toaletten och då hade den berömda slemproppen gått. Jag som undrat om man skulle känna igen den.. jag kan ju säga att det var ingen tvekan om att det var just slemproppenJ
Jag ropade på Stefan som fortfarande låg i sängen och sa att det är nog ändå dags nu..
Vi började göra oss i ordning och jag duschade och? rakade benen. Hmm.. vilken prioritering va?
På något sätt så fattade jag tydligen ändå inte att det faktiskt skulle ske för jag frågade Stefan om vi verkligen skulle ta med oss väskan när vi nog skulle få åka hem igen. Jag hade en lite förväntansfull känsla i kroppen, lite som resfeber.. det pirrade och man kände att nu är det något stort på gång.
På vägen in till Huddinge sjukhus så satte värkarna igång på allvar. Det gjorde riktigt ont men jag kunde hantera dem med hjälp av TENS-apparaten. Det var fruktansvärt svårt att sitta fastspänd i bilen under värkarna.
När vi kom in till HS så fick vi komma in i ett rum. Där la de en CTG-kurva för att kolla att bebisen mådde bra. Det gjorde den så jag hade alltså oroat mig i onödan. Läkaren sa ?det var kul att få se en så här pigg bebis, det tycker vi om?. Det var ord som lugnade en orolig blivande mor..
Sedan började värkarna göra rejält ont! De gjorde en undersökning som visade att jag var öppen två centimeter. Inte mer!! Ja, ja.. Då kom de in och sa att det tyvärr inte fanns någon plats ledig på HS eller i övriga Stockholm heller för den delen. Vi fick välja på Eskilstuna, Västerås eller Uppsala. Jag blev jätteledsen och började gråta. Dels kändes det så otryggt att behöva lämna HS, och dels så hade jag så ont nu att jag inte förstod hur jag skulle kunna sitta i en bil så långt. Vi skulle få ambulans sa de. Till slut valde vi Uppsala.
Precis som vi skulle gå in i ambulansen så kom doktorn springande och meddelade att en plats just hade blivit ledig och att de bara skulle städa ur rummet så kunde vi få det. Guuuuuuud vad lättade vi blev! Vi fick vänta i ett par timmar i korridoren och nu hade jag kraftiga värkar. Jag ville bara smälta in i väggen och försvinna. Det gjorde så ont och jag fick ingen smärtlindring där i korridoren.
Efter ett par timmar blev jag erbjuden att duscha och det var superskönt. Duschstrålarna var sköna under värkarna! Jag fick även lavemang nu.
Vid 6 på morgonen fick vi äntligen rummet. Då hade vi väntat i korridoren i 4 timmar och värkarna gjorde nu så ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade äntligen fått en säng, men nu hade jag så ont att jag inte kunde ligga stilla, jag ville bara vara uppe och gå. Försökte gå lite med gåstolen eftersom jag läst att det var bra att vara i rörelse, men nu gjorde det bara ondare och ondare. Jag öppnade mig långsamt. Mycket psykiskt jobbigt att ingenting händer trots att det gör så fasansfullt fruktansvärt ONT!!
Jag tror att klockan är runt 10:00 när jag får epidural. Jag ville egentligen inte ha den men de säger att jag behöver ta den för att kunna slappna av och öppna mig mer. Okej, jag går med på det. När de ska föra in nålen i ryggen så måste jag ligga alldeles stilla säger de. Jag tror inte att jag ska klara av det med smärtorna som härjar då. De får hålla fast mig, för själv vill jag bara springa därifrån. Jag får en känsla av att vilja lämna kroppen för ett tag.
Då kommer effekten av epiduralen. All smärta försvinner och allt blir helt enkelt underbart. Jag känner ingenting! Jag blir till en annan person och kan föra ett samtal igen. Jag och Stefan sitter och tittar på CTG:n. Stefan säger att ?nu har du en riktigt kraftig värk?, men jag känner den inte ens!
Epidural som funkar bra måste vara Guds gåva till kvinnorna, eller åtminstone vetenskapens gåva till oss kvinnorJ. För mig funkar den dock inteL Efter bara ett litet tag så känner jag hur smärtan kommer krypande i höger sida. Jag blir rädd, är helvetet tillbaka igen? De hade ju lovat att det skulle vara över nu! Nu skulle det ju inte göra ont förens det var dags att krysta och då skulle det ju kännas annorlunda! Säger till Stefan att om han ska gå och handla eller något så får han göra det NU för snart kommer det att vara kört, så han sticker iväg.
Helvetet var tillbaka igen. Smärtan sköljde över mig i dubbel styrka, eller iaf så kändes det så. Det kan också ha varit en chock för kroppen att gå från smärtfri till fullt värkarbete bara sådär..
Nu kom tankarna om att lämna kroppen tillbaka. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Smärtan drog i mig och det kändes som om en hand kramade om allt inuti mig med världens kraft. Som om långa naglar rev omilt, som om jag slets sönder inifrån. Jag hade inte kunnat föreställa mig en sådan smärta ens i min vildaste fantasi.
Då ska de göra en gynundersökning.
Jag gråter och skriker och vill inte att de ska röra mig. De håller fast mig i benen medan de gör undersökningen. Stefan kommer tillbaka men vågar först inte komma in i rummet när han hör hur jag skriker samt att det är så mycket folk därinne.
Efter undersökningen blir allt bara värre och värre. Jag upprepar gång på gång att jag inte orkar mer och jag ber Stefan att han ska hjälpa mig, att han ska ta mig därifrån. Jag känner inte igen mig själv, trodde inte att jag skulle reagera så här, men vad vet man? Detta var en situation som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.
När det känns som värst så hör jag barnmorskan säga till en annan vårdpersonal att det här kommer att ta tid. Kul. Jag som kände att jag inte skulle stå ut mer än just i denna sekund och inte ens då!
Jag får sitta på bäcken och då känner jag att det rinner mellan benen. Jag frågar om det är vattnet som går men får till svar att det är det inte, utan det är blod och så ska det vara. Jaha, tänker jag.. Klockan är då 15:00 och på min fråga om det kommer att vara över innan dygnet är slut så säger barnmorskan att det kan man inte svara på, men att jag bara är öppen 4 cm så det är långt kvar.
Jag får värkstimulerande dropp. Nu börjar den riktiga paniken infinna sig, jag tror inte att jag ska överleva, det är kört nu.
Då upptäcker de plötsligt att det VAR vattnet som hade gått när jag satt på bäckenet, precis som jag trodde. Vattnet var dessutom ?meckit?. De känner efter, och visst- jag är fullt öppen!
Vid det här laget är jag inte längre med, det enda som existerar är hennes ord om att det kanske inte kommer att vara över innan dygnet är slut. Att de säger att det snart är dags att krysta går inte in i min hjärna. Tills slut säger barnmorskan att jag kan stoppa ner handen nu och känna huvudet. Jag får panik! Från att ha varit inställde på timmar till att det plötsligt är dags att krysta känns absurt.
Så börjar jag att krysta och allt känns så mycket bättre! Så här efteråt så känns det som om det inte gjorde ont då längre, utan tom som om det var häftigt! Jag klarade av att krysta och det kändes som om jag inte hade gjort annat i livetJ Det var som att man äntligen kunde styra lite själv och göra något konstruktivt! Antingen trycka på eller försöka hålla emot för att inte spricka för mycket.
Jag andades mig igenom krystvärkarna och det kändes så självklart hur man skulle göra. Härligt! Jag kunde känna hur huvudet ?stod och brände? mellan mina lår och att det nu inte var mycket kvar.
Efter 13 minuter sprattlar det till och ut fullkomligt sparkar sig(kändes det som) en liten blåaktig kladdig varelse! Mitt barn!
Jag undrade om det verkligen bara var ett barn för jag tyckte att det kändes som minst fyra ben, men det vara bara ett. En helt och hållet obeskrivlig upplevelse som ingen kan förstå som inte har varit med om det.
16:08 den 20 april 2001 föds alltså lilla Joanna Marie och får komma upp till mammas bröst. Bredvid står en trött, förvirrad, kanske lite chockad men nig mest glad nybliven pappa. Familjen är samlad och all smärta är som bortblåst. Hon är helt underbar vår lilla tjej.
3410 g vägde hon och hon var 50 cm lång. Hon hade blivit lite stressad under förlossningen och hade svalt lite vatten så så fort som hon kom ut så fick de ?slanga ur henne?. Jag kan inte komma ihåg att hon skrek när hon kom ut, men det gjorde hon nogJ
Att det blev en tjej föresten! Där har vi gått i nio långa månader och spekulerat i om ?viking? är en tjej eller en kille och så kändes det så självklart att hon var en tjej, som om jag vetat det hela tiden. När Stefan frågade vad det blev för sort så tittade jag på honom som om han var knäpp, klart det är en tjej, vad trodde han??:) Men vad glad jag blev!!
Välkommen till världen lilla barn! Inga kan vara gladare än vi, din mamma och pappa, för att just du kom till oss!!!"
Kommentarer
Postat av: Sophie
Ja, här sitter jag och gråter framför min dator efter din omtumlande beskrivning om hur en förlossning kan gå till. Jag vill bara tacka dig för din ärlighet, öppenhet och att du delade med dig av din historia! Det är inte alla som är så ärliga om sin förlossning. Själv har jag inga barn och det dröjer antagligen några år till innan det blir dax för mig och min pojkvän. Men jag kan inte låta bli att fascineras av livets under - barn! ♥
Mvh Sophie
Trackback