Vad är grejen med Ullareds-Morgan?
Kollar på kristallen, och ärligt- vad är grejen med tönten Ullareds-Morgan? Där står han mittemellan två ensamma mammor och ska dela ut pris för årets humorprogram. DET är humor.
Priset gick såklart till Solsidan, men nåt annat hade ju inte varit möjligt, älskar Solsidan:)
Priset gick såklart till Solsidan, men nåt annat hade ju inte varit möjligt, älskar Solsidan:)
Att inte skaffa barn
Sista tiden har det varit många krönikor ang valet att inte skaffa barn, den så kallade frivilliga barnlösheten eller barnfriheten, vilket man nu väljer att kalla det.
Jag tycker att Malin Wollin(http://blogg.aftonbladet.se/fotbollsfrun/) har bra poänger när hon skriver att hon bla tror att de flesta faktiskt trots allt vill ha en familj. Därmed är det ju inte självklart hur den familjen ska se ut, men visst känns det ju rätt naturligt att man vill ha barn? Eller så är det bara jag som har svårt att se att man skulle vilja missa det som jag är så oerhört glad att ajg har.
Jag håller också med Malin när hon skriver (på ett ungefär) att det det inte är samma sak att längta efter den sortens egen tid som skiljer sig från vardagen och om man skulle ha egen tid hela tiden typ. Jag skulle INTE vilja ha egen tid hela tiden, jag gillar ju att vara med familj, men njuter otroligt mkt när jag gör ngt ensam! Det är ju lite som att ha kakan men ändå äta upp den:)
Självklart ska man inte utgå från att alla som inte väljer att skaffa barn är olyckliga, det tror jag inte heller, jag bara tänker att jag har svårt att förstå varför man inte vill ha små snoriga skrikande skrattande gosiga, smutsiga kramiga små underbaringar omkring sig:)
Terri Herrera skriver i Wendela/Aftonbladet att hon det mest logiska vore att _inte_ skaffa barn med tanke på (lite fritt översatt här..) hur mkt slit man får stå ut med och bland det mest provocerande förmodligen är Kvinnan Som Väljer Att Inte Skaffa Barn. Det finns mkt sanning i hennes text också och jag tar åt mig lite av det hon skriver, för visst funderar jag lite när jag hör att vissa vänner säger att de Inte Vill Ha Barn.
Bästa är väl som alltid att låta folk göra precis som de vill och inte funder så mkt över det så länge det inte skadar ngn annan. Fast liiiiite synd tycker jag trots allt om dom som missar det underbara som jag får uppleva med Joanna, Victor och Lucas:)
Jag tycker att Malin Wollin(http://blogg.aftonbladet.se/fotbollsfrun/) har bra poänger när hon skriver att hon bla tror att de flesta faktiskt trots allt vill ha en familj. Därmed är det ju inte självklart hur den familjen ska se ut, men visst känns det ju rätt naturligt att man vill ha barn? Eller så är det bara jag som har svårt att se att man skulle vilja missa det som jag är så oerhört glad att ajg har.
Jag håller också med Malin när hon skriver (på ett ungefär) att det det inte är samma sak att längta efter den sortens egen tid som skiljer sig från vardagen och om man skulle ha egen tid hela tiden typ. Jag skulle INTE vilja ha egen tid hela tiden, jag gillar ju att vara med familj, men njuter otroligt mkt när jag gör ngt ensam! Det är ju lite som att ha kakan men ändå äta upp den:)
Självklart ska man inte utgå från att alla som inte väljer att skaffa barn är olyckliga, det tror jag inte heller, jag bara tänker att jag har svårt att förstå varför man inte vill ha små snoriga skrikande skrattande gosiga, smutsiga kramiga små underbaringar omkring sig:)
Terri Herrera skriver i Wendela/Aftonbladet att hon det mest logiska vore att _inte_ skaffa barn med tanke på (lite fritt översatt här..) hur mkt slit man får stå ut med och bland det mest provocerande förmodligen är Kvinnan Som Väljer Att Inte Skaffa Barn. Det finns mkt sanning i hennes text också och jag tar åt mig lite av det hon skriver, för visst funderar jag lite när jag hör att vissa vänner säger att de Inte Vill Ha Barn.
Bästa är väl som alltid att låta folk göra precis som de vill och inte funder så mkt över det så länge det inte skadar ngn annan. Fast liiiiite synd tycker jag trots allt om dom som missar det underbara som jag får uppleva med Joanna, Victor och Lucas:)
Vart tar mina bebisar vägen??!
Läste precis på Jessicas blogg (den bloggen måste ni bara kolla in, jag älskar hennes sätt roliga sätt att skriva) om hennes känslor inför att hennes son börjar bli stor, hela 9 månader, och snart kommer lukta svett och flytta hemifrån:) Exakt så känner jag med och säkert de flesta av oss!
Lucas fyllde 2 år i somras och har gått på dagis ett tag nu och har liksom ett eget liv där _andra_ människor, läs dagispersonal, träffar honom mer på dagarna än vad jag gör:(
Han pratar mycket nu och har börjat haja läget rätt bra, han har liksom basickoll på livet och visst, jättebra, men hallå?? Jag är ju inte klar med bebisgrejen! Samtidigt så vet jag ju att det BLIR helt enkelt inte fler bebisar i vår familj.
Det är så himla splittrat, ena sekunden så är man så glad att barnen börjar bli självständiga och klarar mer själva nu och andra sekunden så vill man bara att de ska ligga i famnen och vara småååå! Jag längtar tillbaka till öppna förskolegrejen samtidigt som jag tycker att det är grymt skönt att gå till jobbet ibland!
För ett år sen så var det jag och Lucas hela dagarna, coh jag hade full koll på varenda ny grej han hade lärt sig och vi var så galet mysigt nära varandra. Idag berättar dagispersonalen om hans framsteg och allt han kan. Ska det va så?! Va va va?? Jag saknar honom! Visst, Joanna och Victor är ju ännu äldre, men det har jag ju liksom vant mig vid!
Men sen är ju jag en sentimental dåre som saknar typ allt så självklart blir det extra jobbigt för mig..
Lucas fyllde 2 år i somras och har gått på dagis ett tag nu och har liksom ett eget liv där _andra_ människor, läs dagispersonal, träffar honom mer på dagarna än vad jag gör:(
Han pratar mycket nu och har börjat haja läget rätt bra, han har liksom basickoll på livet och visst, jättebra, men hallå?? Jag är ju inte klar med bebisgrejen! Samtidigt så vet jag ju att det BLIR helt enkelt inte fler bebisar i vår familj.
Det är så himla splittrat, ena sekunden så är man så glad att barnen börjar bli självständiga och klarar mer själva nu och andra sekunden så vill man bara att de ska ligga i famnen och vara småååå! Jag längtar tillbaka till öppna förskolegrejen samtidigt som jag tycker att det är grymt skönt att gå till jobbet ibland!
För ett år sen så var det jag och Lucas hela dagarna, coh jag hade full koll på varenda ny grej han hade lärt sig och vi var så galet mysigt nära varandra. Idag berättar dagispersonalen om hans framsteg och allt han kan. Ska det va så?! Va va va?? Jag saknar honom! Visst, Joanna och Victor är ju ännu äldre, men det har jag ju liksom vant mig vid!
Men sen är ju jag en sentimental dåre som saknar typ allt så självklart blir det extra jobbigt för mig..