Ny vecka nya föresatser..
..Fast det lät ju väl pretentiöst:)
Men allvarligt. På sista tiden har jag fått många påminnelser på hur skört allt är och hur jävligt många har det.
Många som kämpar mot allvarliga sjukdomar och många som har kaos omkring sig. Och här sitter jag och klagar ibland för att jag tex tycker att det är jobbigt att behöva väcka Lucas för att hinna till dagis.
Herregud, jag ska vara glad över att jag HAR en liten underbar bebis att väcka!!
Jag har tänkt mycket på det, en grej som känns småjobbig (jobbig som i i-landsproblem) är tex att hämta i skolan. Först ska man väcka upp Lucas som oftast sover, klä på honom och skynda sig till dagis för att hämta Victor som oftast inte vill gå hem. Sen ska man få ner båda i vagnen och gå den låååååånga vägen till skolan och leta efter Nanna som kan vara lite var som helst. Sen ska man hem igen och då kan man ge sig tusan på att Victor somnar på vägen.
Väl hemma så är det asbråttom att fixa middag eftersom ungarna håller på att svälta ihjäl enligt dom och självklart så ska Lucas äta just då.
Men så slår det mig, det är ju det här som är livet som det ser ut just idag! Det är ju det här jag ska fånga! Det är ju det här som jag kommer att sakna senare. Tänk på alla som har allvarliga sjukdomar, som drabbas av cancer och annat helvete, det är ju just sånna här vardagliga saker som de skulle kunna ge allt för att göra med sina barn!
Sen fattar ju jag också att man inte kan vakna upp varje morgon och bara älska allt som känns jobbigt, speciellt om man är trött och inte har fått sova på ett par nätter, det skulle ju verka lite maniskt, men ändå- att försöka lägga fokus på att verkligen fånga dagen som den är idag- även om det låter flummigt och pretentiöst.
Sen tänker jag också att det väl är ganska bra att vara pretentiös. Pretentiös som i att vara allvarlig i det man gör och att sträva efter att göra det man gör så bra som möjligt. Ser man det så så tycker jag inte att det är något fel på att vara lite pretto:)
Men allvarligt. På sista tiden har jag fått många påminnelser på hur skört allt är och hur jävligt många har det.
Många som kämpar mot allvarliga sjukdomar och många som har kaos omkring sig. Och här sitter jag och klagar ibland för att jag tex tycker att det är jobbigt att behöva väcka Lucas för att hinna till dagis.
Herregud, jag ska vara glad över att jag HAR en liten underbar bebis att väcka!!
Jag har tänkt mycket på det, en grej som känns småjobbig (jobbig som i i-landsproblem) är tex att hämta i skolan. Först ska man väcka upp Lucas som oftast sover, klä på honom och skynda sig till dagis för att hämta Victor som oftast inte vill gå hem. Sen ska man få ner båda i vagnen och gå den låååååånga vägen till skolan och leta efter Nanna som kan vara lite var som helst. Sen ska man hem igen och då kan man ge sig tusan på att Victor somnar på vägen.
Väl hemma så är det asbråttom att fixa middag eftersom ungarna håller på att svälta ihjäl enligt dom och självklart så ska Lucas äta just då.
Men så slår det mig, det är ju det här som är livet som det ser ut just idag! Det är ju det här jag ska fånga! Det är ju det här som jag kommer att sakna senare. Tänk på alla som har allvarliga sjukdomar, som drabbas av cancer och annat helvete, det är ju just sånna här vardagliga saker som de skulle kunna ge allt för att göra med sina barn!
Sen fattar ju jag också att man inte kan vakna upp varje morgon och bara älska allt som känns jobbigt, speciellt om man är trött och inte har fått sova på ett par nätter, det skulle ju verka lite maniskt, men ändå- att försöka lägga fokus på att verkligen fånga dagen som den är idag- även om det låter flummigt och pretentiöst.
Sen tänker jag också att det väl är ganska bra att vara pretentiös. Pretentiös som i att vara allvarlig i det man gör och att sträva efter att göra det man gör så bra som möjligt. Ser man det så så tycker jag inte att det är något fel på att vara lite pretto:)
Kommentarer
Trackback