artepa

Joannas kompis Märta ropar genom fönstret att Joanna måste komma ut på gården och kolla, det är nämligen någon som har klottrat på vårt plank!

Joanna tar resolut på sig kläder och tittar på mig med spänd blick och säger:

"Nääe mamma, nu tänker jag gå ut och titta på klottret och så kommer jag att säga JÄKLAR lite tyst för mig själv så ingen hör. Jag gjorde det en gång i skolan också när jag förlorade i Fia med knuff!"

Jaa det är vad jag alltid har sagt, en svordom kan verkligen försärka en ögonblicklig känsla som annars kan vara svår att förmedla:)