artepa

Alltså, det är ju inte ofta man ber om att bli sparkad, vaken från jobb eller rent fysiskt, faktiskt typ aldrig, men nu vill jag sjukt gärna bli sparkad rakt i magen. Fast inifrån:)

Hur ska man veta att allt är ok med lilla bebis om h*n inte vill ge sig till känna? Den 31:a januari är det dags för UL och det känns som en evighet dit fast jag vet ju att tiden kommer att gå fort! Jag tror att vi ska ta reda på om det blir en pojke eller flicka men jag vet inte om vi ska berätta för någon vad det blir. Ka va kul att suga på den karamellen. Fast ärligt talat, jag undrar hur länge jag skulle kunna hålla käften, jag är ju värsta sladdertackan när det gäller mig själv, jag läcker som ett såll! Bäst att tillägga att när det gäller andras hemlisar så håller jag tyst, det är just när det kommer till mig själv, det är så svårt att inte berätta, speciellt om det är nåt kul:)

Nåt som inte är så kul är att jag mot bättre vetande ställde mig på vågen i morse. Jag har tänkt göra det hela veckan, men knappt inte vågat efter julhelgens frosseri.. Tänkte att jag skulle ge kroppen en chans att stabilisera sig till vardagen först.. Vaddå, som om man brukar gå ner i vikt när man är gravid? Stor chans! Iaf, +4 kg i v 15- det är tragiskt. Det är ju knappast lilla bebis som väger 4 kg.
Finns inget att säga mer än att jag måste skärpa till mig.
Oc det är ju välsigt lätt när Stefan förstfixar Tacosmiddag och sen slänger fram en stor skål med smågodis framför mig. Tack då! Som att jag kan hantera det?

Ikväll är det skit på tv så det lutar åt några Prison Break-avsnitt, det känns lagom soft.

Ha det bra och kram!