artepa

Igår kväll fick jag sånna där "ledsenkänslor" när jag låg och tittade på min fina underbara mjuka rosiga glada och alldeles fantastiska älskvärda Lucas. Jag tycker att det går så fort!

Han är redan en stor pojke som kan åla sig fram och som nästan sitter själv. Var är min bebis?

Är det här verkligen min sista lilla bebis? Ska jag aldrig få vara med om den fantastiska nyförälkelsekänslan som man får när man håller en alldeles ny och underbar liten bebis i sin famn för första gången? Jag vill inte att det ska vara över redan och jag vill stoppa tiden och hålla kvar honom! Samtidigt så gläds jag ju varje dag åt hans nya framsteg och att se vilken social och glad unge han har utvecklats till! Det är verkligen ambivalens i mina känslor!!

Jag kan inte förlika mig vid att detta skulle vara min sista bebis, men samtidigt så vet jag ju att jag kommer känna så varje gång som en bebistid är över, och man kan ju inte skaffa hur många barn som helst, men ska ju hinna med att ta hand om dem sen också när bebistiden är över!

Dessutom så finns det ju ett annat liv att se fram mot när alla tre barnen är större och kan umgås med varandra, och det kommer också att bli kul på ett helt annat sätt!

Det kan ju ha att göra med att Lucas är en så otroligt enkel bebis, han är ju nästan alltid bara glad!! Han älskar att vara med och gnäller extremt sällan!!

Men det är klart, andra dagar, när han inte vill sova alls och vill bli buren hela tiden, då kan jag tycka att det ska bli skönt när bebistiden är över, men just när han ligger och sover så lugnt i mina famn, eller tar tag i mitt ansikte för att ge mig världens blötaste puu- ja då känner jag att jag kan skaffa hundra barn till:)