artepa

Du ligger bredvid mig i sängen. Du andas lugnt och dina ögonlock fladdrar lätt i sömnen. Du drömmer.

Idag lämnade jag dig. Det var så totalt emot mina instinkter och det värkte i mitt hjärta när jag såg dina tårar. Att bara vända sig och gå ifrån dig när du gråter. Så totalt omänskligt. Det känns helt övermäktigt men ändå så gör jag det. Vad mycket skuld som ryms i ett mammahjärta

Återseendet, kärleksfullt och varmt. Vi kramas och du skrattar och ler med hela ansiktet. Dina ögon riktigt glittrar. Vad tänker du, hur mycket förstår du? Är du glad över att jag kom tillbaka? Ungefär som om det någonsin fanns en risk för att jag inte skulle göra det? Kan du ha tvivlat på att jag skulle komma tillbaka? Hur många tvivel ryms det i ett barnhjärta?

Det gör ont. Tänk att jag ibland har längtat efter att få börja jobba igen. Hur har jag någonsin kunnat längta efter att vara ifrån dig? Klumpen i bröstet blir bara större och större. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag får bita mig i läppen. Jag vill inte visa dig att jag tvivlar, att jag faktiskt inte själv tror på att det här är det rätta för dig. För oss.

Så ikväll låg jag kvar länge bredvid dig efter att du hade somnat. Jag kramade din lilla hand och smekte försiktigt din mjuka lite kalla kind. Du log lite snett i sömnen. Ditt mörka hår lockade sig lätt i nacken.

Du är så otroligt fin och jag älskar dig så mycket. Dom sa att du hade blivit glad igen nästan direkt efter att jag hade gått, att du hade lekt och haft kul. Det lugnar. Kanske är det så att dagisinskolningen är värre för mig än för dig?

Jag kommer att sakna vår tid hemma Victor.