artepa

Ja Victor alltså.. Just nu är han inte så dyr kan jag lova. Han gnäller om allt och är allmänt missnöjd. "Gnäller" är för övrigt en för svag beskrivning, för det är mer som om han går i taket för minsta grej som inte passar, tex om man råkar stänga badrumsdörren när man går förbi, om man delar hans potatis fast han tydligen inte var förberedd, om man tar på sig själv en filt när man sätter sig i soffan, om man har bäddat sängen utan att han visste om det, om man öppnar pappret på glassen från fel håll- och då hjälper det inte ens om man plockar fram en ny glass och gör om, utan han ska ha _den_ glassen och pappret ska liksom lagas, fast utan tejp- Ja det är liksom omöjligt att uppfulla gnällberts önskan.....

Kläderna är ett annat problem, han accepterar bara en viss jacka och ratar övriga med bestämdhet. Vad gäller skor har vi inget att säga till om. Vagnen är han såklart också kung över,och där bestämmer han sig dag för vem som ska få äran att dra.

Han går ingenstans utan att ta med sig tre bilar som han håller i stenhårt. Det kan vara ett himla liv om de där bilarna, tex så är det svårt att ta på en overall som är trång i armarna utan att släppa bilarna.. Bilarna är som nån slags gosefilt för honom..

Han måste helt enkelt vara inne i en extremt djup svacka och det måste vara väldigt jobbigt att vara Victor just nu. Och det är _väldigt_ jobbigt att vara Victors familj just nu. Hänsyn ligger inte riktigt för en snart 2-årig kille;)

Är det det här som kallas "två-årstrotsen" kanske? Joanna hade ju aldrig någon sådan period direkt, hon var mer i en ständig period av frigörelse, självständighet och utveckling, en period som för övrigt verkade starta samma sekund hon tittade ut från magen;)

Vi är alltså inte vana vid denna plötsliga förändring!! Egentligen så gillar jag inte ordet trots. Det låter så himla negativt när det ju handlar om att utvecklas. Victor har säkert fullt upp med hur han ska förhålla sig till sig själv, och vem han är i världen, dvs familjen och dagis... Vilken är hans roll liksom..  Tro f-n att han är besvärlig ibland.. Eller besvärlig.. det låter på sätt och vis lite nedlåtande, ungefär som om man bara är bra om man är lätt och till lags och lydig liksom.. 

Vi föröker att krama honom så mycket det bara går, och när han är som skrikigast och mest krävande så håller jag om honom hårt och säger att jag bara älskar honom ännu mer ju mer han skriker. Han blir galen på mig,  men jag tror på "älska mig mest när jag förtjänar det minst..", och ofta så lugnar han ner sig när man kramar honom, klappar honom, torkar hans tårar från de mjuka kinderna och viskar att man älskar honom om och om igen. Stackars Victor, han måste ju vara så frustrerad!!

Som tur är så har han såklart stunder i fullkomlig harmoni. Då är allt underbart och han är glad och strålande:)
Jag hoppas att vi rider ur den här perioden så småningom.
I grund och botten är jag glad över att han så tydligt uttrycker sin vilja, det bådar gott för framtiden:) Vi får finputsa lite på hans uppförande bara så blir det nog bra i längden.. Hoppas att storasyster Joanna inte ha gett upp och flyttat till mormor eller nått bara..;)