artepa

Idag drog Idol 2008 igång och självklart så satt vi bänkade! Lucas satt i sin babysitter och jollrade förtjust ända tills 21,42 (japp, vi klockade honom;) )då han tyckte att det var dags för käk. Han verkade gilla Idol och det lät nästan som han sjöng med ibland.

Jag och Joanna hade fest med chokladpudding- hey, det är inte varje dag det är Idolstart!

Iaf så undrar jag var människors självinsikt tar vägen. Hur kan vissa människor INTE höra att det låter för j-igt? Och vad har dom för polare egnetligen? Nästan alltid så säger den gråtande tjejen som var helt kass och som precis har blivit sågad att "alla kompisar säger att jag är jättebra"- vad är man då för polare? Dessutom har dom noll stolthet och ska börja tjata om att få 30 chanser till- som om det skulle hjälpa? Och sen gråter dom när dom kommer på att dom har skämt ut sig för hela svenska folket.
Men det fattar man väl redan när man söker att det finns en viss risk för det?

Samtidigt som jag tycker att det är sjysst att man tror på sig själv och kör sin grej så är det ju ändå skumt att vissa, även fast det kanske har bra sångröst, ser sig själva som Idol! Alltså att dom skulle representera nästa stora musikexport från Sverige! Vi säger att jag sjöng grymt bra- Jag skulle ju ändå fatta att jag inte skulle bli nästa Britney, det är liksom försent vid 30+ och efter tre söta barn:) Det kommer liksom inte att ske, jag är INTE den dom söker. Jag fattar det:) Och det handlar inte om jantelagen här utan det är ren realism...

Vad är det som gör att vissa människor inser sina begränsningar medan andra verkar tvärblinda och bara kör på?

Puss!