artepa

Bättre sent än aldrig, men här kommer berättelsen om när Victor föddes:

När Victor föddes!

 

Lillebror skulle komma till oss den 27 januari men det var tur att han valde att vänta ett par dagar för just den 27 januari så hittade vi den första vattkoppan på Joanna. Det var ju ingen dröm precis! Nog för att vi har hört att små bebisar är skyddade av amningen, men vi hade ingen lust att behöva lämna bort Joanna till barnvakt om det skulle sätta igång när hon var som sämstL

 

Men lillebror lydde snällt och väntade i säkert förvar i magen tills de värsta sviterna av vattkopporna lagt sigJ Efter ett par dagar började vi dock känna oss stressade, jag ville inte gå över tiden för många dagar eftersom jag då var rädd att missa min plats på BB Sthlm.

 

Jag var nervös, eller snarare livrädd, inför förlossningen. Storasyster Joannas förlossning var nämligen väldigt jobbig, framförallt psykiskt då vi inte fick någon förlossningsplats först och förlossningen var väldigt långdragen och jag hade riktig dödsångest.

 

Den 4 februari började som vilken dag som helst. Jag hade inga som helst känningar om att ngt skulle vara på g just idag. Framåt eftermiddagen så började jag känna mig lite orolig över att ngt skulle vara fel, jag tyckte att jag inte kände så många sparkar som vanligt. Jag ringde BB Sthlm och en snäll tjej sa åt oss att komma in direkt bara för att vi skulle få känna oss lugnare. Sagt och gjort, min syster Matilda och hennes kompis Emilia kom och passade Joanna och vi åkte in vid 18:00. De visade in oss i ett rum och de tog en ctg-kurva och kollade hjärtljuden. De gjorde även ett ul för säkerhets skull och allt såg jättebra ut! De sa att eftersom jag inte hade värkar skulle jag åka hem och vila och så kanske vi skulle ses nästa vecka.

 

Jag kände mig lugnare nu och vi åkte hemåt. Vi stannade vid affären på Åsen och jag handlade en fiskgratäng och vi köpte chips. När vi kom hem så skjutsade Stefan hem Matilda och Emilia till Emilia, för de skulle gå ut. Matilda frågade flera ggr om det verkligen var ok att hon gick ut eller om jag ville att hon skulle vara hemma om det satte igång. Jag svarade att det inte var ngn risk att det skulle sätta igång just då..

Kl var då ca 20:00.

 

Kl 20.30 gick plötsligt slemproppen! Det var lite blod i den. Jag ropade på Joanna som blev jätteglad och hoppade runt. Hon sprang efter telefonen för att ringa Stefan och säga till att det blöddeJ

Jag kände mig pirrig och nervös samtidigt som jag visste att det ju kan dröja lång tid även efter att slemproppen gått.. Fast ändå, jag var ju redan 8 dagar över tiden..

Jag ringde förlossningen och frågade om man kunde bada trots att det hade blödit lite, och det kunde man.

Innan Joanna gick och la sig så förberedde jag henne på att det _kunde_ vara dags så att hon inte skulle bli orolig om vi inte var hemma. Inte för att jag hade några andra känningar än slemproppen, men ändå..

 

Vid 23-tiden gick jag och la mig bredvid Joanna. Jag låg och vred och vände på mig men kunde inte somna. Vid 23:30 gick jag upp igen och gick ut till Stefan och sa att jag kände mig konstig i kroppen. Gör det ont eller? Frågade han, men det gjorde det ju inte. Jag satte mig vid datorn för att surfa bort lite tid och tankar. Fast efter ett tag kände jag ändå att jag borde gå och sova, jag kände mig stressad av att inte hinna sova något!

 

Kl. 23:45 reser jag mig upp, och DÅ, POFF, precis som man hört så känns det som om någon sticker hål på en ballong i magen och vattnet fullkomligt forsar ur mig! Jag ropar på Stefan som kommer in. Vattnet har gått, säger jag. Åh Shit, svarar hanJ

Vattnet är alldeles genomskinligt.

 

Jag går in i duschen och Stefan ringer förlossningen. De säger att om inte värkarbetet kommit igång under natten ska vi komma in kl 08.00 nästa morgon. Så fort jag kommer in i duschen så drar värkarna dock igång. Kl 00.00 är de regelbundna. Stefan ropar med luren i handen och ber mig ta tid på värkarna. När det är 5 minuter mellan värkarna är det dags att åka in när man är omföderska.

Vi upptäcker att det bara är ca 2 minuter emellan. Det gör ont, men inte mer än att jag andas lugnt igenom dem. Med min första förlossning i bagaget så tror jag att det är lååååångt kvarJ

 

Stefan ringer mamma och ber henne förbereda sig på att det är dags att komma och passa Joanna. Mamma insisterar på att komma på en gång.

 

När mamma kommer så blir hon stressad av mina värkar och tycker att vi ska åka på en gång, hon tycker det ser ut som jag har väldigt mkt värkar och oroar sig för att vi ska föda på vägen. Jag skrattar åt henne men menar på att det här kommer ta lång tid. Jag är övertygad! Fast visserligen så börjar det göra rejält ont.. men nej, det är långt kvar intalar jag mig!

 

Kl 01:00 kommer vi in på BB Sthlm. Jag ber om ursäkt över att vi är där så tidigt i värkarbetet och skyller på att mamma var så nervös. Jag känner mig fånig och är övertygad om att bli hemskickad. Jag har många värkar men jag tycker inte att det gör så ont som det gjorde sist!

 

Barnmorskan Anki tystar mig skrattande och säger att jag ska låta dom bedöma det. Ctg-kurvan visar att värkarbetet är i full gång. Jag får sätta mig i gynstolen och undersökningen visar att jag är öppen 4 cm. 4 CM!! Då börjar jag gråtaJ Det var som om alla spärrar släppte och jag fattar att det faktiskt är dagsJ

 

Ganska snabbt börjar det göra rejält ont och vi flyttar in i badrummet så att jag får använda duschen som smärtlindring. BM Anki och Usk Susanne sitter med i badrummet och vi har trevligt och faktiskt ganska kulJ Vi skämtar och skrattar! Efter ett tag tycker BM att jag verkar ha riktigt ont. Hon vill göra en till undersökning för att se hur mkt jag öppnat mig nu. Undersökningen görs 45 minuter efter den första undersökningen och jag har nu öppnat mig 8 cm!!!!! Inte så konstigt att jag har haft så ont! Allt är nästan gjort nu alltså, och det helt utan bedövning! Shit vad jag är bra!! Vi går tillbaka in i badrummet och jag parkerar mig i duschen igen. Hag vill inte sitta på pallen, nu gör det så ont att jag bara vill stå tryckt mot väggen, ungefär som om man skulle kunna smälta in i den och försvinnaJ

 

Nu är det bara att vänta. De sista två centimetrarna är jobbiga och mer än en gång känner jag att jag vill därifrån. Jag skriker och skäller på Anki stackarn och hotar med att sticka därifrån om dom inte får det att sluta göra ontJ Anki som säger till mig att skärpa till mig och fokusera på det jag ska göra. Hon säger att jag kanske borde ha tänkt på att det skulle göra ont redan innan, att det är lite försent att ångra sig nu.. Hon är kanonbra och precis vad jag behöver just då, någon som hjälper mig att ta bort fokus från MIG och får mig att fokusera på det som är VIKTIGT!

BM Anki gör ytterligare en inre undersökning för att se om hon kan snabba på det. Hon bestämmer sig för att ta hål på en kraftigt buktande hinna. Kl är nu enligt journalen 03:12

 

Vattnet forsar nu ut för andra gången under kvällen. Att det kan finnas så mycket vatten?

Det gör ont när hon tar hål på hinnan, men samtidigt så är det en häftig känsla, för i samband med att hinnan tas så känner jag att trycket ökar och att bebisen pressas ner. Ändå fattar jag inte att det faktiskt är dags nu. Jag oroar mig för att inte hinna klart innan BM Anki och USK Susanne ska gå hem, jag vill inte byta team.

Jag känner det välbekanta trycket, det som känns som att man ska spricka totalt. Jag får panik och skriker rakt ut. Det gör så sjukt ont och jag tänker att jag aldrig har varit med om en sån smärta förut. Fast det har jag ju, närmare bestämt en eftermiddag i april 2001 och då svor jag ju på att aldrig göra om det igen, och här ligger jag nu..hmm:/

Eller snarare sitter, för nu har jag hamnat på förlossningspallen. Stefan står bakom och agerar ryggstöd!

 

I journalen kan man läsa följande:

Kl 03:12- Intensivt värkarbete. Kraftigt biktande hinnblåsa palperas. Rikligt med klart fostervatten rinner.

Kl 03:15-?patient börjar krysta oforcerat sittande på pallen?

 

Nu går det fort! Jag sitter på pallen och krystvärkarna avlöser varandra, och precis som under Joannas förlossning så funkar det bra och jag upplever att jag äntligen kan påverka det som händer! Krafter som jag inte trodde att jag besatt kommer fram och jag skriker rakt ut.

 

03:34- underbar liten bebis med massor av svart hår tittar ut!! En liten pojke som är helt perfektJ Jag sträcker ut armarna mot min fina bebis och vill bara få honom i famnen fort, fort!! Anki hjälper mig upp i sängen och jag får min nya kärlek i mina armar. Han är så liten så liten och man kan inte annat än att älska honom mer än man trodde att det någonsin var möjligt! Han skriker och skriker och jag provar att lägga honom vid bröstet. Han suger sig fast direkt som om han aldrig skulle ha gjort något annat. Han vet precis hur man ska göra. Han har mörkt blå ögon och är den finaste pojke jag någonsin sett.

 

Min känsla är att det här kan jag göra om när som helst, det har varit så fantastiskt! Och vilken revansch från min förra förlossning då jag var i chocktillstånd långt efteråt..

 

Sammanlagt tog äventyret 3 timmar och 49 minuter, och det är ju godkäntJ

Jag älskar att föda barn och jag ser fram emot att göra det igen! Klart att det gör ont, men det är så SJUKT HÄFTIGT!!!!!!

Victor vägde 4140 g och var 52 cm lång. Huvudmått 37 cm.

Stort tack till BB Stockholm som på alla sätt hjälpte oss att få en sådan fantastisk förlossning!

Vill ni läsa om Joannas förlossning så gå bak i arkivet till Januari 2006